En hög visa vid stranden

Sture Isacssons tonsättning av Valdemar Nymans dikt. Framförd av sopranen Therese Karlsson och organisten Markus Malmgren i Finströms kyrka 16.9.2020. Filmat av Audiotrade.

"Herregud vad livet ändå är vackert.
Vad ett sjungande barn är för ett under.
Vad det älskande hjärtat har för vårflöde.
Vad helig skönhet i aftonsvalkan.

Våg följer på våg. Dansande
går min sång framför mig, skjuter
längtans gyllne pilar mot
förälskelsernas villebråd. Villebrådet
försvinner i fjärran, vänder på omvägar
lindar till ro sin svans kring lekfull kropp.
Ibland är det en gud.

Havet skvalpar. Grönt. Grönt. Skönt
simmar min ö i sångens lyckliga vågor.
Allt är möjligt. Sår botas med salt,
sorg blir solbristande rosor av skum.
Land, folk, mänsklighet vänds i svindlande regnbågshimlar
där jag är du, du jag.

Gudens steg blommar över bergen - heliga elden, gränsförtärarn - markerna hoppar i kalvdans, havets vägg står lodrätt. Ny blir dagen.

Ingen märker det. Guden sörjer. På jordens växande avskrädeshög skrapar sig Job med sönderslagna krukors skärvor,
grämer sig över det kostbara vin, den förspillda nardus, det klara källvatten
i den enklaste av urnor.

Guden sörjer jordens otro
mot sig själv, dess flirt med
kalla månar, medan magra armar
sträcks ur ödelagda hemmens
svarta fönstergluggar.

Gudar sjunger ej men guden ber:
Människohjärta, sjung du som kan det,
sjung till gudars tröst en vardags-
lyckas Höga Visa.

Och jag sjunger, sjunger, sjunger
med en lärkas näbb - ej mer
min sång behöver:

Ej månen jag begär och ej
att bo på satelliter.

Mig är nog att junikvällens
djungelgröna, stilla vikar
speglar vita häggens under.

O, blåa rymdens lärka som har funnit bo i blåa havet.