DOM HÄR MÄNNISKORNA

Jag lärde känna dom här människorna
Dom sa: Dom går alltid att börja om, med allt.
Dom sa så: Dom människorna som levde här
Dom levde alltid där
Dom här människorna

Om det är min rätt
Det är min rätt
Så vill jag påstå att de älskade varandra
Lite trasiga. Lite galna, borttappade.
Förstår ni vad jag menar med det?
Lite borttappade
Om jag säger:
Lite borttappade som en vind.
Förstår ni det bättre då?
Det jag vill säga alltså.

De var vackra. De var vackra.
Verkligheten blev till verkligheter, förvandlades till verkligheter. Blev till verkligheter.
Blev till ett vänligt besök
Blev till en affär
Blev till en vän
Blev till en cykelfärd
Blev till en vår
och verkligheten hade alltid potentialen att förvandlas
förändras
till blödande fötter och svarta silkeshandskar
varför visste ingen
saker bara blev
saker förblev aldrig
blev flyktiga
som Dom
människorna

Jag lärde känna dessa personer
dessa människor med skuggor under ögonen
jag har inte glömt dem
de har glömt varandra

De fick ett jobb
sedan glömde de varandra
de fick en utbildning
sedan glömde de varandra
de fick kärlek
sedan glömde de varandra
de var lyckliga
sedan glömde de varandra
de skrattade tillsammans
sedan glömde de varandra
de var vackra
sedan glömde de varandra

Dom glömde av varandra
Alla glömmer till slut varandra
Till och med Dom
Så Dom slutade med allt
Dom här människorna
Dom människorna jag lärde känna en gång
Dom var längesedan nu
Det känns inte som längesedan
Inte nu, när jag skriver om Dom

Jag minns hur de började oroa sig
hur Dom bara blev fattigare
Dom antog att det var pengar
det: att lönen aldrig kom
betalningen för allt arbetete
Och ju mer Dom arbetade
desto mer suddades de ut
Dom här människorna

Dom slets isär, från insidan
påbörjade sin död
Och Dom stod inte ut med det
Dom blev galna
Dom blev galna på riktigt
Dom blev sjuka
Dom blev sjuka på riktigt
Dom började konspirera mot varandra
Dom här människorna
Påstod att Dom ville varandra illa
Dom skrek åt varandra
Brände varandras hem

Och Dom bara såg på varandra
sa ingenting
andades, hoppas på att Dom skulle ge upp
att det skulle sluta

Men hur mycket de än skrek
gapade och slogs
så stod Dom aldrig ut med att vara ifrån varandra
Även om Dom borde flytt, stuckit någon annanstans, bytt hem
bytt land
bytt familj
bytt stad
bytt pass
bytt namn
bytt adress
bytt glasögon
bytt byxor
bytt vad som helst
börja om med allt, när som helst
så stannade Dom kvar
Dom här människorna
Kanske för att Dom var tvungna
Kanske för att Dom ville

Kanske för att se om Dom stod ut
Kanske för att testa sig själva
Kanske för att undvika döden
Kanske för att undvika livet
Kanske för någonting helt annat
Kanske mot sin vilja

Dom här människorna
Dessa människor
Personerna
Kunde de någonsin förklara för varandra
Om sin kärlek
En gång kunde Dom det, förklara kärleken

Kanske är det jag som har förändrats
inte längre kan lyssna till
regnets porlande väsen
det regn som alltid berättade sagor
fantasinyckelpigor i dystra trevande moln
parfymen i de fallna löven och avgaserna

Kanske är det jag som inte längre kan urskilja
nyanser ur varje regndroppes särpräglade historia
förlorat fallenheten att höra tonerna bakom motorvägens muller
de blå bakom den svarta natthimlen
talet, orden i skriken

Är det jag som har blivit orättvis?
Mot Dom här människorna
dessa människor
Oroar jag mig för mycket?
Anklagar jag Dom alldeles för hårt?
Jag måste tänka en stund. Reda ut det här.
Jag måste springa naken över fält i månljus,
genom ängar
precis som Dom gjorde, människorna
när jag älskade Dom som mest.
Och fortsätta springa
jag måste fortsätta springa mot Dom här människorna
ända tills solen går upp
och när den går upp måste jag fortsätta springa
springa tills jag sprungit ikapp allt som kan påminna mig om
Dom
dessa människor
Text & Film - Andreas Varas Hernandez
Musik - Yann Tiersen

[gnatzururguru]

Mycket finstämd text, följd av melankolisk stämningsfull musik och det visuella var underbart retro art house, eller nåt. ;-) Dom här människorna alltså...