Kapitel 6: Över Gränsen

Kapitel 6: Över Gränsen

Bjarne vaknade med ett ryck i den gamla soffan. Solens första strålar silade genom de tunna gardinerna och spred ett mjukt ljus i rummet. Den lilla stugan var tyst. Familjen sov fortfarande. Hans ben värkte – en påminnelse om de senaste dagarnas långa vandringar. Han sträckte försiktigt ut dem och kisade med ögonen. Hur länge skulle smärtan vara kvar?

Tankarna vandrade till hans föräldrar. Letade de efter honom? Var de oroliga, eller hade de redan gett upp? Han ville inte tänka på det. Det fanns inget som kunde få honom att vända om nu. Snart skulle han vara i Grün, och när han väl lämnat Blár skulle han aldrig kunna återvända. Att korsa gränsen skulle vara ett brott, och han visste att det var farligt. Men vad hade han egentligen kvar här?

Han reste sig långsamt från soffan och tog sin väska. När han smög mot dörren hörde han plötsligt en röst bakom sig.

“Varför går du redan nu?” Kara stod i dörröppningen till sovrummet, hennes röst mjuk men fylld av oro.

“Jag måste vidare,” mumlade Bjarne och undvek hennes blick.

“Är du säker på det?” frågade hon. Men innan hon hann säga mer hade han redan öppnat dörren och försvunnit ut i den kalla morgonluften.

Vägen till Somerled

Bjarne gick i timmar. Hans kropp kändes tung, men landskapet omkring honom började förändras. När han nådde Osmond stannade han vid den berömda kyrkan. Byggnaden reste sig ståtligt mot himlen, och dess spiror glittrade i det milda morgonljuset. Det var en vacker syn, och för en kort stund kände han ett lugn inom sig.

Men han kunde inte stanna länge. Efter ytterligare några timmar av vandring nådde han Somerled, gränsstaden. Mitt på dagen var gatorna fulla med människor, och Bjarne insåg att det skulle vara omöjligt att försöka ta sig över muren nu. Den massiva väggen reste sig sex meter över marken.

Han satte sig under ett träd vid utkanten av staden och väntade. Tiden gick långsamt. Tröttheten tog över, och innan han visste ordet av hade han somnat.

Mötet med Oscar

Ett högt ljud väckte honom. Han öppnade ögonen och såg en pojke i hans egen ålder stå framför honom med ett äpple i handen.

“Vad gör du?” frågade Bjarne irriterat.

“Du sov,” sa pojken och log brett. “Jag ville väcka dig.”

Bjarne reste sig långsamt. “Och varför skulle du vilja göra det?”

“För att du såg ut som att du inte hör hemma här,” sa pojken och granskade honom nyfiket. “Vad heter du?”

“Bjarne,” svarade han kort.

“Jag är Oscar,” sa pojken och räckte fram handen. “Du försöker ta dig till Grün, eller hur?”

Bjarne stelnade till. Hur kunde Oscar veta det?

“Det är lugnt,” fortsatte Oscar och flinade. “Många försöker. Jag har träffat flera som smugit över gränsen.”

Oscar satte sig bredvid honom och började prata. Han berättade om människor som lyckats ta sig över och om hur han själv hade hjälpt några av dem. Först var Bjarne tveksam, men Oscars avslappnade sätt fick honom att öppna sig. När han nämnde att han kom från Jorlaug, längst i norr, såg Oscar uppriktigt imponerad ut.

Den sista natten i Blár

När natten föll och staden blev tyst smög Oscar fram med en lång stege. “Den här ska vi använda,” viskade han med ett leende.

Bjarne följde efter, nervös men fast besluten. De närmade sig muren, och Oscars självsäkerhet fick det att verka enklare än det var.

“Klättra upp,” viskade Oscar.

Bjarne tog tag i stegen och började klättra. Hans hjärta bultade hårt i bröstet, och när han nådde toppen stirrade han ner på andra sidan. Marken verkade oändligt långt borta.

“Hoppa!” ropade Oscar från marken.

Bjarne tvekade, men han hade inget val. Han släppte taget och föll. Marken slog emot honom med en kraft som slog luften ur hans lungor. Smärtan var intensiv, och han blev liggande, oförmögen att röra sig.

“Bjarne! Är du okej?” ropade Oscar från andra sidan.

Men Bjarne svarade inte. Han låg stilla, smärtan överväldigande. För första gången kände han den fulla tyngden av sitt beslut. Han var nu i Grün, men till vilket pris?