En fågel (Blåmes) blinkar i Sverige (#Shorts)

#Shorts
Sverige

Blåmes (Cyanistes caeruleus) är en fågelart inom ordningen tättingar i familjen mesar (Paridae).
Den lilla fågeln är med sin blågula fjäderdräkt rätt enkel att känna igen och mycket vanlig i stora delar av Europa.
Blåmesens habitat är löv- och blandskog, men den återfinns också i parker och trädgårdar.
Utöver Europa förekommer den i angränsande delar av Asien.
Populationen i Nordafrika och på Kanarieöarna har tidigare kategoriserats som en underart till blåmesen, men betraktas idag oftast som den egna arten koboltmes (Cyanistes teneriffae).
Blåmesen föredrar animalisk föda, framför allt insekter och spindlar.
Utanför häckningsperioden ökar betydelsen av frön och annan vegetabilisk föda.
Blåmesen är påfallande skicklig i sitt sökande efter föda.
Den kan klamra sig fast vid de yttersta grenarna på träd och även hänga upp och ner när den söker föda.
Blåmesar häckar oftast i trädhål, men även fågelholkar.
Huvudkonkurrent om häckningshål och vid födosök är den betydligt större talgoxen.
Blåmesen är en liten mes med ett runt huvud som liksom sitter nedtryckt på kroppen så att den ger ett halslöst intryck.
Den är mellan 10,5 och 12 cm lång, har ett vingspann på 18 till 20 cm och väger cirka 11 gram.
Den är betydligt mindre än talgoxen.
De ljusblå delarna av fjäderdräkten på huvudet och ovansidan förekommer inte hos någon annan tätting i Mellaneuropa vilket gör den rätt enkel att artbestämma.
Dess framsida, buk och undergump är ljusgul.
Den har en mörkblå ögonmask och hjässan är blå.
Fjädrarna i hjässområdet kan resas till en låg, trubbig tofs.
Den har en mörkblå krage som sträcker sig runt hela huvudet.
Den mörkt hornbruna näbben är jämfört med de besläktade arternas kort och hög.
Regnbågshinnan är brun, fötterna är mörkt blågrå och klorna grå.
Den adulta fågeln har vita kinder och vitt ovanför ögonmasken medan juvenilen, på dessa ställen, är färgad i ljusgult.
Fjäderdräkten hos nominatformen av blåmes har ett mycket typiskt mönster, som genom frånvaron av svarta fjäderpartier tycks mindre kontrastrikt än hos de övriga underarterna.
Pannan är vit från näbbroten till främre ögonvrån och övergår på ovansidan i den karakteristiska ljusblå hättan.
Från näbbroten sträcker sig ett smalt, svart ögonbrynsstreck till det mörkblå nackbandet, som avgränsas från den ljusblå hjässan av ett vitt streck.
De likaså vita kinderna avgränsas framtill av en svart strupfläck och åt framsidan av en svartblå halsring.
Ryggen och axlarna är dovt grönaktiga, där färgtonen varierar mellan de olika underarterna.
Övergumpen är gråblå.
De ljusblå stjärtfjädrarna är vid fjäderspolen i regel mycket mörka och har delvis en vit kant eller rand.
Framsida, sidor och buksidor är lysande gula, men fjäderfärgningen kan variera mycket starkt mellan individer.
På mitten av undersidan finns ett svart längsstreck, som dock ibland kan vara täckt av de omgivande gula fjädrarna.
Vingarna är på ovansidan blå med ett vitt vingband, medan de enskilda hand- och armpennorna är flerfärgade.
Blåmesar med avvikande färgning är ytterst sällsynta.
Blåmesens fjäderdräkt påvisar ett mycket utpräglat och för det mänskliga ögat osynligt dräktmönster i det ultravioletta spektrumet.
Dessa färgvariationer spelar en roll vid partnerval.
Det är bevisat att många fågelarter kan observera ultraviolett ljus och hos dessa arter uppvisar fjäderdräkten ofta ett reflektionsmaximum i det ultravioletta området.
Det är dock en egenhet för blåmesar att de uppvisar en sorts "kod" då hanrna och honorna är tydligt urskiljbara i ljusets ultravioletta spektrum i motsats till i det för människor synliga området.
Juvenilen känns igen fram tills på hösten av sitt första kalenderår på den blekgula färgningen i huvudtrakten.
Den postjuvenila ruggningen äger rum från mitten av juli till slutet av oktober och huvudfjädrarna ruggas först vid slutet av denna ruggning.
Denna postjuvenila ruggning är partiell, det vill säga att vissa fjäderpartier inte ruggas.
Detta resulterar i sin tur i att det går att urskilja dessa yngre individer från de adulta på den tydliga färgskillnaden mellan armpennorna, som förnyats under ruggningen, och handpennorna, som behålls.
De nya armtäckarna visar därvid samma typiska blåfärgning, medan handtäckarna är mer grönaktiga.
De adulta fåglarna ruggar fullständigt en gång om året vilket i genomsnitt inträffar sex veckor före juvenilernas ruggning.
Ruggningen påbörjas ofta när föräldrarna fortfarande är i fasen av uppfödningen av ungarna.
Ruggningen tar 115 till 120 dagar, vilket för en fågel av denna storlek är ovanligt länge.
Ruggningsschemat liknar det hos de flesta andra tättingarna.
I genomsnitt är hanar större än honor, men det finns ett överlappningsområde.
De olika underarterna uppvisar ansenliga storleksskillnader, vilket visar sig vid jämförelse av vingspann.
Fåglarna från västra, centrala och norra Europa är i genomsnitt större än sina släktingar i Medelhavsområdet.