Min tragiska historia om egenmäktighet med barn

Jag som mamma - "får" 2 timmar i veckan med min 1,5- åring . som jag i dagsläget har gemensam vårdnad över - jag som primär anknytningsperson, jag som var den som tog hand om henne som bebis 24/7, jag som samtidigt skötte rubbet i princip hemma + 2 barn till, jag som alltid satte trion i förstahand MEN levde i ett infekterat (ett litet ord för hur det egentligen var, finns mest milda ord för det) förhållande som krossade mig, då jag bönade och bad om att bara få bli lämnad x antal gånger, men inte lyckades ta mig fri.

I mars 2018 lämnade han ÄNTLIGEN mitt hem - allt på hans villkor JÄMT, vet inte om det beror på alla kilon jag gick upp av att ta anti-depp (vanligaste biverkningen) när jag efter år med såå tuffa dagar & , Elise var en sk "high needs baby", hade kolik och allergier.. jag åt inte normalt, sov knappt och tränade maniskt hela dagarna vid tillfällen då Elise sov korta stötar. Det var nämligen så viktigt att vara smal och perfekt - jag fiick tyvärr ätstörningar och blev otroligt sjuk.

Eller om han bara inte var lycklig - märkligt för mig - då snack om bröllop och semester skedde exakt samma vecka men jag hade blivit riktigt arg och sviken så jag avskärmade mig helt från honom, och det kan ha hjälpt trots att konsekvenser skrämde mig.
Jag levde som om jag vore frihetsberövad innan dess. Jag matades med nedvärderande ord, känslor förlöjligades och jag var nedtryckt till botten - trodde till slut att allt var sant, jag var ju trasig inombords, hjäntvättad, försvunnen, en tom själ med ett skal.

När livet vände och han drog mitt under nattning av barn, lämnade vårt gemensamma med mig och svarade inte på några på veckor - så visade jag saker offentligt på mina sociala medier - när jag äntligen mådde bra, när jag äntligen fick mig själv, mina åsikter och min starka personlighet tillbaka. När jag umgicks med vänner, famlj, ALLA som kontakt kapades med innan, jag reste, fick ett nytt jobb (utöver 4-5-6 st inom eget företag) mådde bra av att äntligen få lugn och ro med barnnen. Bubblan av att bli lämnad när "jag inte klarar något utan honom" och han var bäst, jag var smuts, ingen skulle vilja ha mig etc etc... den bubbllan sprack efter ett dygn eller två när förvirringen försvann och jag insåg att jag var FRI.

Men så kom helvetet,

Anledningen till allt om absurda träffar, sagt och citerat av advokater och människor inom juridik + socialen och familjerätten "var absurt och skadligt för barnet", allt var enbart pga pappans diktering - vilket han saknade rätt till (käll från av domaren sedan).. Lögner och anklagelser haglar, ännu mer psykisk misshandel mot både vuxen och barn - ett barn som slets ifrån sin trygga vardag, mamma (mammig) och syskon som hon dyrkar som idoler, sitt hem, förskola, verkligen allt - medan jag har bevis, _svart på vitt_ att inget av lögnerna stämmer! Det är vidriga lögner och allt pga att jag behövde sköta rubbet och gick för första gången in i väggen av utmattning, näringsbrist (skinn och ben), kronisk värk pga medfödd skada, depression - då behövde jag hjälp. Jag testade många mediciner som jag fick biverkningar av, som sedan rök. Alla tål ju inte samma mediciner men jag kallades hemska saker - vilket min läkare + Soc kunde bevisa var falskt. Soc fann ingen som helst oro gällande samtliga syskon med mig som mamma.
Nu räknar vi ned veckorna tills vi kan mötas i rätten, så min bebis får rättvisa. Att få leva i trygghet och inte i en minimal tvåa med farföräldrar, stor hund och ja... den pappan då, som nog inte räknde med att se mig lycklig.
Jag fick mitt liv tillbaka och det var tyst i tre veckor (på hans sida - jag ville ha ett samarbete men Elise lämnades här då) tills jag visade lycka med vänner etc offentligt!

Jag blev mamma vid 15, ensam format mycket omtyckta, välfungerande i skola/förskola, välvårdade och ordentligt väluppfostrade. Att mini slits ifrån sina syskon som hon växt upp med och sin mamma som är fullt frisk och helt kapabel att ta hand om sina barn är tragiskt. Och tyvärr är det helt okej att det får gå till såhär i Sverige. Men jag väntar på rättvisan!

UPDATE: Efter viss tids diktering, trots att både socialen och advokaten sa att jag kunde hämta henne när som helst, så ville jag aldrig utsätta min oskyldig dotter för en traumatisk dragkamp. Detta var den absolut värsta tiden i mitt liv efter ett kontrollerat och destruktivt förhållande. Min dotter användes som ett vapen emot mig och trots att hon ALLTID, varenda besök - grät förtvivlat och ville följa med - så gick jag sönder inombords men tänkte på hennes bästa. Efter detta med medling och dagar i rätten så segrade SANNINGEN som vanligt, riktiga färger kom fram och Elise bor tillsammans med sin mamma och syskon. Tuffaste tiden någonsin, den mest osjälviska tiden med - men så agerar en förälder, då prioriterar man sitt barn i första hand.
Idag är jag en ensamstående trebarnsmamma, varav två på heltid och yngsta som detta handlade om är borta korta perioder.